Författare: bos

Det sägs om barn att när de ramlar hårt och slår sig, för att därpå börja gallskrika, så är allt (oftast) bra. Om de däremot ramlar hårt och slår sig utan att yttra ett ord så kan det vara fara å färde.

Lite så är det med kablar som gått av. Det som vid första anblick ser ut att vara en enkel skarvning kan – som på denna grunka till en robotgräsklippare – visa sig bli en rejäl mardröm av den enkla anledningen att kardelerna av okänd anledning har blivit utsatta för fukt under lång tid, och är helt oxiderade.

Lägg därtill bonusen att ena änden är crimpad i ett stift som inte går att få loss (dold hulling) medan den andra änden är gjuten i ett hermetiskt block, och allt går igenom en trång dragavlastare. Kabeln går med andra ord inte att byta ut i sin helhet.

Lösningen blev att klippa loss så mycket som bara gick, frenetiskt arbeta bort all oxid i de två stumparna, och därefter skarva på en ny kabel mellan dem. Dessvärre räckte det inte att smörja in den nya kabeln med fett för att kunna dra den igenom kabelmanteln inne i dragavlastaren, så där fick den gå strax utanför.

Kontinuitetsmätning mellan stiftet och så långt bort som möjligt på den nya kabeln ger utslag, vilket innebär att skarvningen funkar. Iallafall ett tag, tills oxiden bestämmer sig för att (fr)äta sönder det lilla som finns kvar.

Kvällens intressanta, och högst livsfarliga, reparation: ett batteripack till en elcykel.

Av misstag hade det kommit in en skruv i ladduttaget hemma hos ägaren. Det sa *SPRAAAAK* och kontakten svetsade sönder sig själv. Undersökning visade att det var en DC-kontakt, med en helt okänd formfaktor som aldrig skådats här förr.

Alla uppenbara sladdar som hade med batteriet att göra drogs ut, och det mättes lite på kontakten. Då sa det *SPRAAAAK* igen, och en djup fundering togs över vad det var som hände.

En närmare, något mer försiktig, inspektion visade att även om sladdar samt säkring plockats ur är fortfarande batteripacket fastlött på kretskortet och har direktkontakt med laddkontakten. Ingen som helst säkerhet mellan. Med tanke på att det handlar om 40 litiumceller är det här en fullkomligt livsfarlig konstruktion!

Men, problem är till för att lösas. Ägaren gick med på att slänga DC-kontakten och att låta kreativiteten plockas fram. Beslutet landade på att byta ut både laddaren och batteripacket till DIN 3-kontakter, och efter cirka trekvart av borrande, skruvande, lödande och krympslangande blev det klart.

En elektronikverkstad är inte skonad från trasiga prylar, för den som inte kände till det.

Här fick etikettskrivaren spader, av helt okänd anledning. Den var endast två månader gammal, men eftersom den är en av livsnerverna beslöts det att inte åberopa en ny på garantin för det hade kostat massvis med tid. Istället skruvades den isär för att ta reda på vad som hänt.

Det visade sig att inte mindre än fyra etiketter på något helt obegripligt sätt hade lossnat från sitt skyddspapper, pressats samman med matningsvalsen och skapat en katastrofal härva på undersidan av den. Motorn orkade därför inte röra sig, varken framåt ellet bakåt.

Vänligt men bestämt så plockades alla stenhårt packade etiketter bort. Manövern tog närmare en halvtimma innan valsen blev befriad. Vid testkörning efteråt blev etiketterna som bilden visar. Termogrejen har med andra ord fått någon sorts smäll så den vill inte vara med i leken längre.

Nytt försök görs ikväll, och då ska det dykas ner ännu djupare för att se vad det är som felar.

(NB: Det är inte alls lika roligt att reparera ens egna grejer :) )