Kameror till mjölkrobotar är i allmänhet svindyra, och när det börjar oxidera i kontakterna så att de blir obrukbara blir det ledsna miner hos de flesta. Därefter brukar de landa på arbetsbänken för lite omsorg.
Ett gammalt nätverkskort i skrotlådan fick kasta in handduken genom att donera sitt RJ45-kontakthus när det visade sig att det var exakt samma sort. Själva bytet var relativt enkelt, men att ta sig in i kameran var det inte. Fullt med packningar och hydrofoba tätningar gjorde att det krävdes finlir med skalpell under mikroskop innan vi kom åt elektroniken.
Själva kabeln (CAT5 STP) var än värre angripen av oxid så där fick vi byta ut den i sin helhet. Medan vi satt och skarvade kom Schenker förbi för att hämta paket, och vi fick lägga i turbofart för att hinna få med denna leverans också, och de var vänliga nog att vänta de 10 minuter som arbetet + packningen krävde.
Förhoppningsvis funkar mjölkroboten igen, men det vet vi först nästa vecka.
