Ingen minns en fegis, så när hockeyklubben i grannbyn ville ha hjälp med att felsöka sin jumbotron tackade jag ja, trots en grav akrofobi.
In i en korg på en teleskoplastare, kånka med en stege och åk 10-ish meter upp där sen den ansvarige skruvade upp serviceluckan så att vi kunde klättra in och inspektera lite.
Där och då började plattformen att svaja; ”den hänger bara i takstolarna”, hette det, och där och då blev det en akrofobisk paralysering så jag kunde inte röra en fena. Samtidigt som plattformen fortfarande svajade.
Jag hade ett jobb att utföra, men med en total muskelparalysering var det svårt så det fick bli en improvisation: den ansvarige personen blev mina ögon och öron genom att ta emot mina order och återkoppla med resultat.
Det var en rätt intressant situation på det hela taget. Kroppen var totallåst på grund av att hjärnan hade fastnat i clinch, men samma hjärna kunde fortfarande felsöka och processa detaljer som rabblades upp. Lite som att ena halvan sade ”ANDAS INTE ENS!” medan den andra sade ”Varför har man valt BLÅ mantelfärg till koax?”.
Vi kunde till slut hitta felkällan men hockeyklubben valde att vänta till slutet på säsongen med en fix (då det kräver en hel del jobb att få ut och ner det trasiga), så med en halv liter adrenalin i kroppen var det bara att masa sig ner igen, med kroppen i ett totalt vraktillstånd.
Ingen minns en fegis.
