Det kom en inbjudan till Uvered om att närvara vid testkörningen av skördetröskan vars elcentral och styrenhet varit inne på service sen november 2019. En certifierad Claas-mekaniker fanns på plats för att montera in delarna, och samtidigt svara på ungefär en miljon frågor från en kunskapstörstande elektroniknörd som vill veta mer hur en tröska fungerar ”under huven”.
Sanningens ögonblick uppstod när startnyckeln skulle vridas; undertecknads puls låg på ungefär 200, bara för att nollas direkt när motorn inte orkade dra runt. ”Den har stått still sen i höstas, så vi laddar batteriet och tar lite smörgåstårta under tiden”, sades det.
Halvtimman senare gjordes ett nytt försök, med samma resultat. ”Vi tar in traktorn som får agera starthjälp”, sa ägaren, och detta skedde efter att batteriladdaren kopplats loss.
Sen var det dags på nytt. Svetten rann, adrenalinet flödade och pulsen var uppe på månen när motorn till slut drog igång och ett obeskrivligt dieseldunkande muller hördes. Hela kroppen skrek ”wow!”, samtidigt som ägaren inte gjorde så mycket väsen av det hela. Det var ju hans vardag, liksom.
Steg 1 var avklarat. Nu återstod bara att se hur och om manöverpanelen fungerade. Claas-mekanikern satte sig i hytten för att trycka och ratta runt allt som gick, för att på så sätt se vad som hände och inte. Felrapporteringen, när delarna kom till verkstan, löd ”Det kommer larm hela tiden, att funktioner fallit bort och att det inte går göra något”.
Inga larm dök upp.
”Vi låter den köra ett tag”, hette det då, så vidundret backades ut ur maskinhallen och det noterades att framdäcken var lika höga som jag själv. Det är en /viss/ skillnad i känsla att se monster på 25 ton ha fått liv, jämfört med att få igång en bärbar dator på 2.5 kg.
Tröskan körde i drygt en timma utan att ett enda larm dök upp, och sen var det dags att åka hem.
Challenge completed!
