RiBITSkärmar med trasig bakgrundsbelysning är oftast ett gissel, särskilt när det handlar om lysrör som kan vara svåra att få tag på. Ett sätt att få igång belysningen (utan att behöva köpa en helt ny skärm för dyra pengar) är att bygga om skärmen till LED-belysning.
Denna video visar hur en Trioliet utfodringsstation fick ny belysning.
SeeSnake, en rörkamera för att inspektera olika sorters rör, hade fått en rejäl knäck på sin kabel så att både lampa och kamera lagt av. Istället för att det lokala företaget skulle skicka allt till Stockholm på reparation kom de hit och undrade om det gick att klippa bort den knäckta delen och skarva om.
Det verkade först som en enkel match, men när det uppdagades att kabeln är armerad med glasfiber hoppade svårighetsgraden upp ganska många nivåer. Glasfiber är stenhårt, så utmaningarna var många.
Då kabeln kan jobba under vatten är det viktigt att inte göra ett hafsjobb. Alla packningar och förseglingar måste finnas kvar, och det måste vara toppkvalitet på lödfogarna.
Hela jobbet tog strax under två timmar, och kameran testkördes därpå utan anmärkningar. Kul att se verkstan genom ett ”ormöga”!
Ett stängselaggregat av kraftigare modell, och mycket till åren, landade på bänken. På grund av åldern saknas reservdelar från tillverkaren, så hoppet sattes till oss att försöka få liv i det.
Symptomen var ”pulserar, men utan hög kräm” vilket brukar innebära sliten transformator, men allt var tipptopp så vi fick istället dyka ner på djupet.
Två tyristorer sitter i serie för att skjuta ut den höga spänningen. En titt i oscilloskopet såg vi att bara den ena hade en korrekt trigger, medan den andra var lite som att spela en fotbollsmatch med en halvt uppblåst badboll; aktivitet finns, men inget i form av kanonskott var möjligt.
På med Sherlock Holmes-hatten och stega bakåt på kretskortet. Kommer fram till två transistorer som styr tyristorerna. De sitter parvis med likadan uppsättning hjälpkomponenter och båda är intakta.
Går vidare bakåt och ser att en kondensator, parallellkopplad med basmotståndet, har lagt av. Inga synliga skador, så det var svårt att misstänka den direkt.
Ny kondensator, testkörning och…zzzzzapp. 6000 volt ut på skruvplinten, så allt är frid och fröjd igen.
Styrboxen till en Amazone Amatron 11A landade på bänken. ”Hydraulfel”, hette det då inga hydraulfunktioner – styda av den undre enheten – fungerade alls. Märkligt fel i och med att den övre enheten fungerade prima och all spänning kommer in till den nedre.
Mätning på standardbovarna (brytare, likriktardioder, säkringar) visade inga fel. Däremot fanns det en TVS-diod som var kortsluten, och denna var ansluten till 12V-kabeln. Ny fanns i lager så den byttes.
Testkörning på nytt men fortfarande samma fel.
Två miniatyrreläer fanns precis bredvid strömbrytaren. Lödde loss dessa och mätte/testkörde externt. Spolen hel och reläet klickar vid påslag, men; efter att reläet dragit fanns det ingen ledning. Gjutna reläer så det går inte undersöka, men sannolikheten är stor att det blivit oxid på flärparna så att ingen ström kan gå vidare. Båda reläer byttes.
Testkörning på nytt men fortfarande samma fel. Wtf?
Alla dioder, brytare, kondingar, säkringar, reläer, you-name-it var intakta men det funkade fortfarande inte. Det blev då besiktning i mikroskop för att se om det kan ge några ledtrådar.
Och där uppenbarade sig felet likt soluppgången på Corcovado: en avbrunnen ledningsbara en halv centimeter från den kortslutna TVS-dioden. Det har med andra ord skett något hejdundrande med matningsspänningen vid något tillfälle så att både TVS och banan kastade in handduken efter strömrusningen.
Lagning av ledningsbanan, testkörning på nytt och allt funkade tipptopp. Precis som det ska vara.
Nu begår vi helg och fortsätter på måndag.
Att återskapa data från flashminnen (USB-stickor, SSD-diskar, minneskort, etc) innebär alltid en utmaning. Folk brukar undra om det inte är svårt, och jo; det är svårt. Ibland rentav skitsvårt, även med erfarenhet i bagaget.
I all enkelhet ser det ut såhär med flashminnen (oftast av NAND-typ):
[Enhet (dator, telefon, USB, …)] <=> [Controller] <=> [Flashminne]
En enhet vill spara något på minnet. Enheten skickar över informationen till Controllern, som med sin egen interna magi bakar om informationen till ett internt format, och sparar sen detta på flashminnet. Informationen ligger aldrig ”rakt”, utan den är sönderdelad i tusentals småbitar och utspritt över hela minnet.
När Enhet sen vill läsa tillbaka innehållet utförs den omvända proceduren av Controllern; samla ihop den utspridda informationen, trolla lite med bittarna, lägg allt i ”en rak linje” och ge till Enhet. Sen är det färdigt.
Men, när Enhet en vacker dag vill läsa informationen säger Controllern ”GTFO, du får inget av mig” så är det där kunder inser att de inte har en extra kopia på informationen och då ringer de hit.
Så vad är utmaningen, då? Läs ut informationen från minnet och sen är allt klart, väl?
Mnjae, så enkelt är det inte. Läser man ut informationen får man en stor blobb med massa ettor och nollor i ingen som helst ordning, för hur Controllern har sparat ner informationen vet bara Controllern. Det är inte bara användardata, det är även det man kallar för ECC (error correction codes), XOR (scrambling), interna datastrukturer och massa annat. ECC är bara checksummor för att säkerställa att datat är intakt, och är därför inget som Kunden är intresserad av. Det är Data som gäller, inget annat.
Det som görs vid en datarekonstruktion är att lista ut hur Controllern lagrat innehållet. Det gäller att hitta vilken typ av ECC-metod som använts, vilken XOR-metod som används, hur stora datastrukturerna är och var de befinner sig. För standardfall tar det runt halvtimman, men i extremfall – som ger mardrömmar med extra allt – tar det runt en arbetsdag eller uppåt.
En USB-sticka med ”knäckt kontakt” kom in till verkstan. Knäckt kontakt brukar i normalfallet innebära släppta lödningar på kontakten. Löd om dessa och sen är det frid och fröjd. Denna sticka hade dock ett totalbrott i kretskortet, så att hela kontakten med tillhörande kretskort ramlade isär vid transporteringen hit. Av ren tur klarade sig flashminnet från fysiska skador, så det gick att påbörja en rekonstruktion av innehållet. Controllern var dock av typen ”mardröm med extra allt” så det tog _lång_ tid att hitta den röda tråden, för att till slut kunna pussla ihop innehållet.
Bilderna visar, i nummerordning, följande:
1. Foto som inkom vid förfrågan.
2. Foto från mikroskopet vid inspektion av skadan.
3. Andra sidan av kretskortet.
4. Flashminnet bortlött och satt i läsaren.
5. Identifiering av flashminnet i programvaran.
6. Jakten på att försöka hitta hur Controllerns interna strukturer ser ut. Trial-and-error flera gånger och rena rama Ragnarök när allt till slut föll på plats.
7. Allt innehåll, bortsett några få zip-filer, gick att återskapa.
– – –
Sensmoral: det är svårt och enormt utmanande – och därför väldigt roligt – att återskapa data, men det är en mödosam process och är väldigt dyrt. Ett tips, som är helt gratis, är därför att säkerhetskopiera viktig data ofta och många gånger. Ha gärna kopior på säkerhetskopiorna, och förvara dem gärna i olika byggnader.
Arbetsdagen är inte slut ännu, men ha en go’ helg!
