RiBITÅsksäsongen har varit allt annat än barmhärtig mot stängselaggregat, som är väldigt utsatta i och med att stängslen i princip bildar en stor antenn som säger ”slå ner här!”.
Aggregatet på bilden hör till årets topp tre när det gäller direktnedslag. Det mesta var pulvriserat och frontens delar ligger antagligen utspritt på en åker nånstans.
Pulskondensatorn (den stora, vita cylindern) klarade sig dock utan en skråma.
I början av augusti öppnade verkstan efter att ha varit semesterstängd, och det blev ett stort skutt direkt in i hetluften efter att det varit ett rejält åskväder över hela landet: många stängselaggregat hade blivit berövade livet, och bara under de senaste nio arbetsdagarna har inte mindre än 18 aggregat fått nytt liv. Som alltid med dessa aggregat gäller det att komma ihåg att dränera kondensatorerna innan service, vilket vi blev varse om två gånger när tummen fick sig en kyss på 500V.
Till de lite mer intressanta jobben som dök upp hörde ett portabelt ultraljud som tillhör en veterinär. Ultraljudet hade tidigare öppnats av en annan serviceverkstad som konstaterade att ”där är det trasigt men vi kan inte laga sånt och det finns inte längre reservdelar”. Ultraljudet landade då här på bänken och det var första gången vi fick dyka ner i medicinsk utrustning (om än avsett för hästar).
Felbeskrivningen löd ”det räcker att nudda kabeln så bryts strömmen”, så hypotesen var att det var glapp i själva kontakten inuti maskinen. När vi öppnade såg vi att det var mycket mer än så; oxid i mer eller mindre hela området på och runt kontakten, och det var snarare denna oxid som orsakade felbeteendet.
En lång titt i mikroskopet för att försöka lista ut om det fanns något kvar att jobba med eller om allt var helt ruttnat. Två små kondensatorer låg helt begravda under en hög med ärg och annat skräp, och innan vi ens kunde börja fick vi på något sätt försöka rita av hela kretskortet på papper. Detta av den enkla anledningen att när det finns så omfattande oxidskador är risken stor att – när ett skrapinstrument kommer ner – alla ledningsbanor rivs upp, och då är det bra med en papperskopia att ha som referens.
Efter att ha suttit i mikroskopet i närmare två timmar lyckades vi till slut få rätsida på det mesta. All oxid, utom den som satt inuti skärmkabel, blev sanerad och det krävdes bara en enda patchkabel för att ersätta en bortruttnad ledningsbana. Testkörning av enheten gick galant; vi kunde utan problem stå och vicka och rycka på kabeln utan att matningen försvann.
Veterinären slapp därmed att punga ut en kvarts miljon för en ny enhet, återvinningen behövde inte ta emot en skrotad enhet, och vi blev en erfarenhet rikare. Win-win för alla.
Dagens: ett akutjobb med McHale Fusion 3+ som hänger sig vid uppstart.
Det har kommit in många Fusion 2 och Fusion 3 tidigare, men aldrig Fusion 3+ (med touch-skärm och hela baletten) så detta blev en utmaning.
Ägaren meddelade att när enheten startas syns McHale-loggan men inget mer. Detta gav indikation på att matningen till enheten var OK, men nånting får den att hänga sig. I normalfallet brukar detta innebära någon form av kommunikationsproblem mellan enheter, särskilt när CANbus är inblandat.
En titt på kretskortet gav inga som helst synliga indikationer på att något var lattjo, inte heller när vi matade med 12V fick vi indikator på att det fanns någon kortslutning eller annat. Detta innebar att jobbet blev svårare, för enda möjligheten var att gå ner på komponentnivå och undersöka vidare.
Symmetrin i vänster del av kretskortet (med dioder, kondingar och drosslar) hintar om att det är två spänningsreguleringar. Mätning på en av dioderna visade kortslutning, äntligen en ledtråd! Dioden togs bort och mättes igen; ingen kortslutning. Sad face, för det innebär att något faktiskt _är_ kortslutet, men var?
Hittade en IC-krets som har hand om CAN-kommunikation. Vcc (matning) och GND (jord) var kortslutna. Löd loss kretsen, kortslutning finns kvar på kretskortet men inte på kretsen. Detta var ett bra kvitto på att något faktiskt är kortslutet, så det är bara att leta vidare.
Keramiska kondingar (MLCC) är robusta grejer och brukar ha hand om spänningsfiltrering rakt ner mot jord. Det är inte ofta det händer, men de kan bli kortslutna utan att ge synliga skador så vi tog loss en och en för att säkerställa att så inte var fallet. Återvändsgränd igen; alla kondingar hela.
Så var fanken är kortslutningen?
Under de två symmetriska regulatornätverken fanns en IC-krets som kallade sig för ”buck-boost”, vilket är en supersmidig sak som trollar fram 5V från en brusig matning. En titt i dokumentationen för denna krets visade att den inte har en, utan _två_ 5V-reguleringar på separata utgångar; den ena switchad, den andra inte. Vidare stod det i dokumentationen att om den switchade utgången blir kortsluten mot jord kommer kretsens skyddssystem att kicka in, vilket förhindrar att den brinner upp. Och där fick vi antagligen svar på varför vi aldrig såg en kortslutning: skyddssystemet kan ha kickat in.
Vi ohm-mätte på utgång 1 (icke-switchad): där fanns det motstånd, så ingen kortslutning. Vi mätte på utgång 2 (switchad) och voila: där var det noll ohm. Det är alltså nånting som sitter på den switchade utgången (där bland annat CAN-kretsen sitter) som gjort i byxan, men hur ska vi hitta den utan att kretsens skydd kickar in?
Lösningen blev en beprövad metod som kallas för Ghettoblaster: mata in 5V på utgången (för att göra by-pass på skyddssystemet) och kräma på ordentligt med ampere för att få vad-det-nu-är-som-är-kortslutet att lysa upp ordentligt på värmekameran.
Och voila: en styrkrets för USB sken upp som den starkaste sol; DÄR är den förbonkade kortslutningen, rakt i styrkretshelvetet som i mikroskopet såg hur fin ut som helst. Löd loss kretsen, testkör enheten, och ”sing halleluja” dundrar ur verkstans stereo på maxvolym.
Det här var bland de absolut svåraste jobben i år men skam den som ger sig, särskilt med bara två stressiga arbetsdagar kvar innan semestern.
Challenge completed!
Arbeten med svåra utmaningar är alltid roliga. Inte fullt lika roliga arbeten är när det gäller att städa upp efter att en annan serviceverkstad gjort ett jobb som blev ganska hafsigt, och som till slut lade av på nytt och istället hamnade här på bänken.
Grundfelet från början här var att någon hade råkat dra lite för hårt i en flexkabel. Så hårt att kontakten slets loss från kretskortet, med lödpaddar och hela köret. Den andra verkstan tänkte och gjorde delvis rätt; på med patchkablar och skarva ihop kontaktens ben med kretskortet. Det man däremot missade var att först rengöra ordentligt; skyddslack fanns kvar, lödpaddarna fanns kvar(!) på kontaktens ben, och hela kontakten fixerades med silikon, vilket är mer eller mindre en dödssynd inom elektronik.
Det vi fick göra för att få rätsida på det hela var att först – i mikroskopet – få bort det förbonkade silikonet som fanns utkletat. För att ens ha en chans i detta mikropilljobb fick vi ta till det grova artilleriet; skalpeller och pincetter som i normala fall används till ögonkirugi. Små, små snitt överallt i klägget, och därefter pincetta bort det som kommit loss.
Vän av ordning frågar då: varför inte bara använda en större kniv/skalpell och skära bort allt i ett nafs?
Frågan är befogad, för en större kniv kan man också använda. I detta fall skulle en stor kniv innebära en enorm risk i och med att vi hade inte en aning om hur själva kabelpatchningen hade utförts då den var dold under all silikon. Hellre säker än ledsen, och då är det mikrokirurgiska verktyg som gäller.
Sen en titt på undersidan av kontakten, och det var där det uppdagades att lödpaddarna fortfarande satt kvar, tillsammans med skyddslacken. Mitt i all denna misär hade man alltså lött fast en patchkabel, vilket var en smärtsam syn. Tanken var god, men regel 1A vid reparation är att alltid rengöra först. Alltid. Varenda gång, utan att passera gå. Tänk tanken om du själv skulle få ett stort sår som behöver sys ihop, och den som syr inte först rengör och tar bort all smuts innan såret stängs. Nu är kretskort naturligt inte organismer som kan råka ut för infektioner, men kretskort kan råka ut för andra skador om det bakas in massa skit i lödningar. Regel 1A: Rengör. Alltid.
Efter rengöring patchade vi med två kardeler från en gammal parallellkabel och de löddes fast på kontakten. Den första löddes sen fast på kretskortet utan problem, men den andra ville inte fästa. Konstigt, hur fick den andra verkstan fast sin på samma ställe?
Lång historia kort: det var ett tunt lager skyddslack över vian, vilket förhindrade all form av lödning. Patchkabeln från den förra verkstan satt med andra ord bara fast i lacken, helt utan elektrisk anslutning ner till kretskortet. Trodde först att vi måste ha sett fel, men nej; även hela vian var full med skyddsgelé, finns inte en chans att något har kunnat få en ordentlig anslutning där. Det krävdes ett 0.1mm-borr för att få bort gelén, därefter värma upp och gnugga rejält med IPA på vian, och först då exponerade sig metall som gick att löda på.
Detta blev trots allt en utmaning, men då det i grund och botten handlar om att städa upp efter andra är det en inte lika tillfredsställande känsla när allt är klart. Fast vad vi tycker spelar ingen roll, det viktiga är att ägaren får tillbaka en fungerande pryl.
Den känslan är bäst!
En Krone Big x500 kom in med beskrivningen ”Man ser inget”. Visade sig att bakgrundsbelysningen var borta, men skärmens innehåll var så att säga kvar.
Två lysrör satt i displayen, båda intakta och fullt fungerande och det var tecken på att inverteraren hade packat ihop och gått bort. Att reparera inverteraren visade sig vara en bensvår historia, så vi fick istället tänka om helt.
Lösningen blev att ta ut lysrören och bygga om skärmen till att köra med LED-belysning istället. Timman senare blev allt klart och testkördes U/A, så nu är enheten på väg tillbaka till ägaren.
