RiBITEn lastgammal förstärkare där displayens bakgrundsbelysning dött. I dagens displayer sitter bakgrundsbelysningen oftast integrerad i skärmen, men i denna variant var det två glödlampor som satt utanför. Båda hade brunnit och var av udda sort så det gick inte att köpa hem nya.
Lösning: bygg en egen bakgrundsbelysning med hjälp av ett prototypkort, en spänningsregulator, två kondensatorer, och en LED-remsa.
Displayen blev som ny.
I höstas slogs det storleksrekord när det kom in en förfrågan om att serva en skördetröska. Idag slogs rekordet på nytt med ett…vindkraftverk!
Detta står hos en lantbrukare uppe i Dalsland. Flera elektriker har tagit en titt på det och samtliga har gått bet. Efter ett samtal hit gjordes ett besök för att se vad som stod på. Kontrollpanelen, med skärm och styrning, visade sig vara helt livlös. Efter lite mätning på plats och läsning i pärmar med specifikationer över vindkraftverket gjordes bedömningen att det är nog inte kontrollpanelen som är boven, utan Power Board (det stora gröna kortet).
Power Board skruvades loss och togs med till verkstan och nu börjar det där roliga igen: att lista ut varför det inte fungerar, helt utan möjlighet att testköra eller ha tillgång till kretsscheman.
4h felsökning och fundernade hur strömmatningen till vindkraftverket fungerar har det nu klarnat lite i vad som är fel och hur kortet är designat. Det här är första gången något liknande landat på arbetsbänken. Kortet matas med deltakopplad trefas (3x400V) och uppbyggnaden är såklart helt olik den man hittar i vanliga konsumentapparater. Det gäller att tänka minst två gånger extra på allt, för trefas är inte att leka med.
Inte enfas heller, naturligtvis, men det här är på en helt annan nivå. I vanliga hushållsapparater spelar lindningarnas polaritet ingen roll för hur du kopplar in primär- respektive sekundlärlindningen, men när du – som här – har tre ringkärnetransformatorer är det av högsta vikt att alla tre är i fas på ett förutbestämt sätt. Exakt vad som händer med detta kretskort om en av faserna är i motfas är svårt att säga, men det är inget som ska testas empiriskt.
Efter reparationen togs kortet med tillbaka till ägaren för att testköra på plats. Naglar bets och det var lagom nervöst, för det här var absolut det största jobb hittills.
Resultat: NAILED IT!
Det sägs om barn att när de ramlar hårt och slår sig, för att därpå börja gallskrika, så är allt (oftast) bra. Om de däremot ramlar hårt och slår sig utan att yttra ett ord så kan det vara fara å färde.
Lite så är det med kablar som gått av. Det som vid första anblick ser ut att vara en enkel skarvning kan – som på denna grunka till en robotgräsklippare – visa sig bli en rejäl mardröm av den enkla anledningen att kardelerna av okänd anledning har blivit utsatta för fukt under lång tid, och är helt oxiderade.
Lägg därtill bonusen att ena änden är crimpad i ett stift som inte går att få loss (dold hulling) medan den andra änden är gjuten i ett hermetiskt block, och allt går igenom en trång dragavlastare. Kabeln går med andra ord inte att byta ut i sin helhet.
Lösningen blev att klippa loss så mycket som bara gick, frenetiskt arbeta bort all oxid i de två stumparna, och därefter skarva på en ny kabel mellan dem. Dessvärre räckte det inte att smörja in den nya kabeln med fett för att kunna dra den igenom kabelmanteln inne i dragavlastaren, så där fick den gå strax utanför.
Kontinuitetsmätning mellan stiftet och så långt bort som möjligt på den nya kabeln ger utslag, vilket innebär att skarvningen funkar. Iallafall ett tag, tills oxiden bestämmer sig för att (fr)äta sönder det lilla som finns kvar.
Kvällens intressanta, och högst livsfarliga, reparation: ett batteripack till en elcykel.
Av misstag hade det kommit in en skruv i ladduttaget hemma hos ägaren. Det sa *SPRAAAAK* och kontakten svetsade sönder sig själv. Undersökning visade att det var en DC-kontakt, med en helt okänd formfaktor som aldrig skådats här förr.
Alla uppenbara sladdar som hade med batteriet att göra drogs ut, och det mättes lite på kontakten. Då sa det *SPRAAAAK* igen, och en djup fundering togs över vad det var som hände.
En närmare, något mer försiktig, inspektion visade att även om sladdar samt säkring plockats ur är fortfarande batteripacket fastlött på kretskortet och har direktkontakt med laddkontakten. Ingen som helst säkerhet mellan. Med tanke på att det handlar om 40 litiumceller är det här en fullkomligt livsfarlig konstruktion!
Men, problem är till för att lösas. Ägaren gick med på att slänga DC-kontakten och att låta kreativiteten plockas fram. Beslutet landade på att byta ut både laddaren och batteripacket till DIN 3-kontakter, och efter cirka trekvart av borrande, skruvande, lödande och krympslangande blev det klart.
Kvällen bjöd denna gång inte på en skördetröska att felsöka, men det kom in en pryl som åtminstone hör till en skördetröska. Aldrig sett en sån förr, men enligt uppgift sitter den på bakdelen och används för att styra … nånting.
Knapparna och allt funkar som det ska, sades det, med den lilla detaljen att skärmen inte visar någon som helst information vilket den ska göra.
Under skärmen sitter en Philips-processor samt ett EPROM. Dumpade innehållet för att se om det var intakt. Där fanns lite programkod samt lite textsträngar som borde synas på skärmen, men som alltså inte gör det. Processorn snurrar som den ska, klocksignalen ser fin ut i oscilloskopet, men ändå dyker det inte upp någon text.
Att försöka klura ut varför, naturligtvis helt utan dokumentation, är halva nöjet. Deadline är satt till slutet på maj, för då behöver lantbrukaren ha tillbaka denna. Återstår att se om vi lyckas knäcka nöten innan dess.
Spännande utmaning.
