Efter massa huvudbry hittades äntligen felet på styrpanelen till en flispanna efter rond 2. Första ronden gick ut på att reparera en större brandskada, som efter testkörning hos ägaren inte visade sig räcka, så den blev tillbakaskickad.
Mången geniknölsgnuggande senare utan att komma nånvart så lödde vi loss USB-porten för att kunna spåra signalbanorna bättre, och där – likt Moder Teresa på Petersplatsen – uppenbarades allt; en kortslutning i mellanlagren. Helt osynlig för blotta ögat, och dold av USB-porten.
Felet korrigerades och enheten bänktestades U/A, och nu är den på väg tillbaka till ägaren för den slutliga domen.
Efter lunch beger vi oss till en industri i Nossebro för att installera och testköra en reparation som varit inne här en längre tid. Ett mycket komplicerat fel som nu förhoppningsvis får ett avslut, och då kan vi med gott samvete begå helg.
Tripp, trapp och trull är inne på en översyn. Detta är tre (separata) styrkort till en motoriserad väggrind och alla har råkat ut för olika sorters missöde. Kort 1 råkade få 230V in på en 24V-utgång, kort 2 råkade få in 380V (tvåfas) på ingången för 230V (enfas), medan kort 3 sades ha en död 24V-utgång.
Kort 3 hittade vi inga fel på (se bild två) och när ägaren mätte på den ena av de två motorrerna, som kortet styr, visade det sig att den var helkörd. Troligen är det därför kortet sade sig ha 0V på utgången, så vi lade det åt sidan.
Kort 1 och 2, däremot, hade väldigt intressanta skador. Med 380V in så var det dödsstöten för varenda komponent i ingångssteget då dessa var specade till endast 250VAC. Normalt sett ska det bli Hiroshima av en så stor avvikelse i spänningen, men inte en enda komponent visade några tecken på skador utifrån. Internt, däremot… Uj uj uj, det var som att försöka mäta blodtryck på ett bildäck.
I det andra fallet, med 230VAC in på 24VDC, borde det ha synts en total förödelse även där men icke sa Nicke. Reläer och MOSFET utvändigt som att besöka ett kloster; tyst och rent, men invändigt var det som att besöka efterfesten till Ragnarök.
Bortåt 25 komponenter har nu beställts, och innan de har kommit plockar vi fram nästa jobb i högen. Vilket det blir vet vi dock inte just nu.
Förra fredagen, 22/10, kom det in en förfrågan om en akutreparation av denna numer välkända krabat; Opti-5. Felbeskrivningen löd ”Startar ej. Lysdiod indikerar att allt är OK”, vilket matchar standardfelet på dessa datorer. Material finns hemma, så det var bara för kunden att skicka hit den så fixar vi resten.
Sen är det också som så att de senaste veckorna har präglats mycket av VAB i flera omgångar, och detta började ta ut sin rätt. När alla var sjukfria i söndags var det istället dags för undertecknad att åka på en smäll i form av kraftig huvudvärk och rinnande näsa, vilket var lite av sista droppen och ett tecken på att universum gör allt för att få verkstan på knäna.
Tisdag nästan prick klockan 12 kommer Postnord förbi med Opti-5, vilket är ungefär samma klockslag när Schenker har deadline för att boka frakt. Vi gjorde därför en enorm chansning genom att boka fraktsedel tillbaka till kunden, och därefter rensa hela arbetsbänken för att direkt dyka ner i Opti-5:an.
Med kniven mot strupen skruvades allt isär i atomer för att komma åt felkällan. In med lite spänning för att bekräfta, och ajjemän; det här var standardfelet. På med alla lödverktyg, fortfarande med kniven mot strupen eftersom Schenker kunde dyka upp precis när som helst, och kötta järnet i elektroniken för att få bukt med felet. Ansiktsmasken gjorde sitt jobb, för näsan rann och huvudet snurrade runt, så inget här var särskilt trivialt trots att det var rutinjobb.
Löd fast alla nya reservdelar, testkör, allt OK. Höll på att somna av utmattning, av förkylningen, men med akutjobb är det bara att bita ihop och köra på. Schenker kommer snart, bråttom bråttom.
Rengör kylfläns och på med ny kylpasta. Sprita hela datorn med IPA, invändigt och utvändigt, för att eliminera risken för att en förkylning hänger med hem till ägaren. 15 skruvar kvar tills allt är klart, när det knackar på dörren.
Schenker. Helvete.
Fram med mejsel, skruva som om det vore liv eller död. Sprita mer, sprita allt. Packa varsamt ner hela datorn i samma låda som den kom i (önskemål från kund), skriv ut fraktsedlar, sprita mer, fråga Schenker om hen ville ha IPA. ”Nej, det tar jag hemma sen efter jobbet”. Ok, humor. Skön människa som vänligt nog väntar kvar under kaoset för att få ihop allt, och tar sen med lådan.
Stäng verkstan och däcka i soffan.
Idag fredag, prick en vecka efter första förfrågningen, dyker ett mail upp från ägaren som berättar att datorn har kopplats in i maskinen och allt funkar nu perfekt igen, samt tack för snabb service.
En knuten näve och ett tyst ”Yes!” senare kan vi ge oss en klapp på axeln och ta en välförtjänt helg. Förhoppningsvis blir nästa vecka bättre utan förkylning och annat larv.
Det kom in en akutjobb i form av en styrpanel till Delaval VMS (mjölkrobot) där touchen gett upp, så det var bara att kavla upp ärmarna och dyka ner.
Det första vi upptäckte var att varenda kondensator hade svällt, vilket är ett säkert tecken på att det är något fuffens på gång. Vi bytte därför ut varenda en innan vi ens gav oss på något annat. Därefter blev det en inspektion av touch-glaset, vilket – utöver en del smuts – var fruktlöst. Inga sprickor någonstans, ingenting som ens påminner om att något är defekt. Försiktigt antog vi att touch-glaset som sådant är intakt och därmed inte felkällan.
Blicken gick sen mot touchens styrkort (nere t.v). Inte ens där syntes några skador, vilket gjorde att hela jobbet blev plötsligt jättesvårt; touchen funkar inte, men vi kan inte utesluta vare sig styrkortet eller touch-glaset. Touch-glas är i princip unobtanium och nästan omöjliga att få tag på, då det inte finns någon vettig standard bland dem, så det enda vi faktiskt kunde ge oss på en i-blindo-reparation var på styrkortet.
Styrkortet hade tre kretsar: en processor, ett RS232-interface och en spänningsövervakare. Processorn, som har programkod i sig, går inte att byta (eller ja, GÅR gör det, men programkoden går inte att få ut). Kvarstår gör då ett byte av övervakaren samt RS232. Sagt och gjort.
Testkörning startar skärmen, som (fritt från minnet) visar texten ”No cameras connected”, och sen satte den sig i strömsparläge. Därmed kunde touchen inte testköras. Verdammt. Enda att göra i detta läge var att skicka tillbaka till ägaren som själv får testa när allt annat är ikopplat.
Ägaren ringde dagen efter och sa att touchen tyvärr inte fungerade, chansningen gick därmed inte hem. Han sa att han fått låna hem en annan enhet som de kör med så det var inte längre akut. Där och då kom en idé: om man byter de båda touch-korten i skärmarna så går det att få reda på om det är styrkortet som gett upp (felet flyttas från skärm 1 till skärm 2) eller om det är touch-glaset (felet stannar kvar i 1).
Igår eftermiddag kom ett samtal där det efterfrågades hur de skulle gå tillväga för att byta, och exakt vad vitsen med det hela är. Efter förklaringen kom ett ”vi testar och ringer tillbaka om vi kör fast”. Imorse kom samtalet, och tankarna kretsade kring ”det funkade inte”.
Döm då till den enorma förvåningen när BÄGGE skärmar funkar bra efter att de båda styrkorten bytt plats!
Riktigt hur det där gick till går inte att svara på, men den bästa gissningen är att det på något sätt varit glapp i touchens anslutningskabel och att det rättades till när de bytte korten. Det är dock ändå lite märkligt eftersom samma kabel drogs ur / sattes i flera gånger när den låg här på arbetsbänken.
Det är inte ofta vi slår två juver i en smäll men när det väl händer är det bara att tacka och ta emot. Challenge completed!
Frätskador från läckande kondensatorer syns mer tydligt när de tas bort. Ta en titt på C9, C11, C15 samt C38 (de runda cirklarna i mitten), och iakttag särskilt de två hålen (fyrkant samt cirkel) i varje.
Cirklarna, katoderna, går till jordplan medan fyrkanterna är kondensatorns anod (pluspol). Anoderna är mycket mer angripna än katoderna då det finns mindre mängd koppar i anslutning. C15-anod är skräckexemplet: helt sönderoxiderad och har fått ett avbrott.
Kondensatorer är lite som batterier; det är inte frågan om ”ifall” de kommer läcka, utan ”när”. Upptäcks läckaget i tid går det att åtgärda med en ostmacka i ena näven, men pågår det för länge kan det resultera i katastrof i form av obrukbart kretskort eller en svindyr reparationskostnad.
I detta fall, i kretskortet till en Permobil, blev det något av ett mellanting; frätan är inte katastrofal, men heller inte ostmacketrivial att fixa.
