Årets hittills svåraste jobb dök upp förra veckan, i form av ett styrkort till en rullstolsramp på en buss. Enligt uppgift finns inte företaget – som tillverkade/supportade dessa kort – längre kvar i Sverige, utan det var kontakt med Italien som gällde för att få det utbytt med en stor tidsspillan och krångel på köpet.
Kunden slog en signal till verkstan och hörde om det var något som gick att laga. Utseendemässigt sett såg kretskortet ut att bli en enkel historia, så absolut; kom hit med det.
Det där med en enkel historia fick ätas upp ett par gånger, för kretskortet bjöd på en kaskad av olika överraskningar. Den första gällde strömsättningen av kortet, det var inte bara att plugga i 24V och sen var allt bra. Nej, då det sitter i en buss och dessutom ska lyfta upp en människa är det en hel drös med säkerhetsfaktorer med i leken. Många givare ska säga sitt: dörren ska vara öppnad, fjärrkontrollen måste vara ikopplad, matning måste finnas, och så vidare. Allt detta för att det sitter rätt starka motorer i rampen, och om de skulle få för sig att börja snurra vid fel tillfälle kan det få katastrofala följder.
Alla dessa säkerhetsgrejer gjorde iallafall att kortet inte gick att starta hur som helst, så det fick bli en vända ut till kunden för att mäta saker på plats för att se vilka givare som ger vad, och var. När det första steget var avklarat som kom nästa kluring: styrkortet använder sig av två helt separata jordsignaler. Utan vetskap om detta kopplade vi in 24V på ”+BAT” och 0V på ”-BAT”. Logiskt och bra, men det straffade sig direkt: ”-BAT” var fel sorts jord, med följden att labbaggregatet matade en kortslutning, med följden att vi trodde det var en komponent som var kortsluten. En timmas felsökning senare kom vi underfund med att det /finns/ ingen kortsluten komponent, det var bara fel jordpunkt!
När den biten hade klarats av var det dags att dyka ner på djupet för att ta reda på varför startrelät inte drog. Lång historia kort så krävde det relät en 24V-signal från en givare som sitter på bussens dörr. Om dörren inte är helt öppen och säkrad så kommer det aldrig 24V, och relät drar aldrig. Säkerhetsgrej, med andra ord. När vi kommit förbi den biten så var vi fast i nästa utmaning: en optokopplare, som känner av när reläet är draget, såg ut att vara ur funktion för nästa steg / säkerhetsspärr på kretskortet uppnåddes aldrig. Lättfixat: beställ hem 8 nya optokopplare och byt allihop.
Lång näsa, IGEN, för felet kvarstod efter bytet!
Frustrationen började tillta och tankarna blev många: Varför tusan bråkar kortet? Vad är fel? Vad har vi missat? Medan huvudet vände på alla stenar var labbaggregatet fortfarande igång, och då kom ett nytt symptom: det bubblade under en kontakt på kretskortet. Ja, det /bubblade/. Bubbel brukar innebära att det finns vätska och att det finns värme. En titt på kontakten hintade om att några pinnar hade ärgat, men det var allt. Normal mängd ärg, inget att dra en hög växel på. Baksidan av kretskortet under kontakten var ren och snygg, ingen hint om nånting där heller.
Nåt är lurt, men mig lurar man inte så hela kontakten löddes loss, och där uppdagades en rejäl frätskada. Guck och klägg överallt mellan kretskort och kontakt. Tacka tusan för att det bubblade, för sådär ska det inte se ut. Efter 1.5h under mikroskopet var frätskadan lagad och kontakterna utbytta. Ny testkörning, men kortet funkade bara nästan, bara ”lite sådär”, så det var tveksamt om lagningen blivit lyckad. Men nu var alla idéer tömda och det kan egentligen bara ha varit frätskadan som orsakat allt, optokopplarna var bara en bieffekt av det där, men det gick inte att bekräfta den hypotesen på bänken. Enda möjligheten var att åka ut till kunden och testa kortet på plats.
Lång historia kort: det lyckades. Det /var/ frätskadan som orsakat allt, och det här var första gången en buss (eller iallafall en del av en buss) blivit reparerad här. Drygt 5h av hårslitning gav till slut resultat, och det var inte ett öga torrt i bilen vägen tillbaka till verkstan efter testkörningen.
Challenge completed!
