Det sägs om barn att när de ramlar hårt och slår sig, för att därpå börja gallskrika, så är allt (oftast) bra. Om de däremot ramlar hårt och slår sig utan att yttra ett ord så kan det vara fara å färde.
Lite så är det med kablar som gått av. Det som vid första anblick ser ut att vara en enkel skarvning kan – som på denna grunka till en robotgräsklippare – visa sig bli en rejäl mardröm av den enkla anledningen att kardelerna av okänd anledning har blivit utsatta för fukt under lång tid, och är helt oxiderade.
Lägg därtill bonusen att ena änden är crimpad i ett stift som inte går att få loss (dold hulling) medan den andra änden är gjuten i ett hermetiskt block, och allt går igenom en trång dragavlastare. Kabeln går med andra ord inte att byta ut i sin helhet.
Lösningen blev att klippa loss så mycket som bara gick, frenetiskt arbeta bort all oxid i de två stumparna, och därefter skarva på en ny kabel mellan dem. Dessvärre räckte det inte att smörja in den nya kabeln med fett för att kunna dra den igenom kabelmanteln inne i dragavlastaren, så där fick den gå strax utanför.
Kontinuitetsmätning mellan stiftet och så långt bort som möjligt på den nya kabeln ger utslag, vilket innebär att skarvningen funkar. Iallafall ett tag, tills oxiden bestämmer sig för att (fr)äta sönder det lilla som finns kvar.
