Utan dokumentation om sakerna som landar på arbetsbänken blir det allt som oftast till att gnugga geniknölarna för att få igång saker. Ibland kan det finnas en tydlig etikett med ”24V” och då är det en barnlek, men när det som här finns 50-100 kontaktpinnar utan märkning krävs andra metoder. För att hitta matning respektive jord.
Jord är enklast: oftast i chassi eller chassiskruvar, eller pinnen längst ner till vänster på en 74-krets, eller kylflänsen på en regulator, eller anoden på en frihjulsdiod, eller nåt annat. Finns massor med möjligheter.
Matning är svårare. Där krävs erfarenhet för att hitta området där ingången kan finnas. Ofta, men långt från alltid, finns en stor varistor och/eller en stor diod i närheten. En stor drossel och konding med hög märkspänning är också vanligt, och det brukar gå att lista ut med hjälp av dessa.
All bets are off när det även finns en tändsignal med i leken. Denna signal är på snudd till omöjlig att hitta utan att läsa dokumentation, och då är det istället tillåtet att fuska.
Fuska är precis vad vi gjorde här, genom att leta upp huvudregulatorn och trycka in matningen direkt på ingångsbenet. Då kan vi bekräfta att enheten funkar (i detta fall).
Det finns ett straff med fusk: man går miste om felsökningen av enhetens ingångssteg. Sitter det en kortsluten diod där så hittas inte denna på arbetsbänken, och när elcentralen i slutkundens maskin sen börjar ryka så plockas fotot på ”månadens anställd”-tavlan ner efter att ägaren sagt några väl valda ord över telefonen.
Kort sagt: fusk är tillåtet för att testa saker, men till permanenta lösningar finns det inte utrymme för halvmesyrer. Det är bara att träna hårdare på att försöka hitta den där förb#@!& tändsignalen, och därmed alla eventuella fel i ingångssteget.
Först då blir alla nöjda och glada.
