Kategorier
Reparation

Lexion 570

Det kom en inbjudan till Uvered om att närvara vid testkörningen av skördetröskan vars elcentral och styrenhet varit inne på service sen november 2019. En certifierad Claas-mekaniker fanns på plats för att montera in delarna, och samtidigt svara på ungefär en miljon frågor från en kunskapstörstande elektroniknörd som vill veta mer hur en tröska fungerar ”under huven”.

Sanningens ögonblick uppstod när startnyckeln skulle vridas; undertecknads puls låg på ungefär 200, bara för att nollas direkt när motorn inte orkade dra runt. ”Den har stått still sen i höstas, så vi laddar batteriet och tar lite smörgåstårta under tiden”, sades det.

Halvtimman senare gjordes ett nytt försök, med samma resultat. ”Vi tar in traktorn som får agera starthjälp”, sa ägaren, och detta skedde efter att batteriladdaren kopplats loss.

Sen var det dags på nytt. Svetten rann, adrenalinet flödade och pulsen var uppe på månen när motorn till slut drog igång och ett obeskrivligt dieseldunkande muller hördes. Hela kroppen skrek ”wow!”, samtidigt som ägaren inte gjorde så mycket väsen av det hela. Det var ju hans vardag, liksom.

Steg 1 var avklarat. Nu återstod bara att se hur och om manöverpanelen fungerade. Claas-mekanikern satte sig i hytten för att trycka och ratta runt allt som gick, för att på så sätt se vad som hände och inte. Felrapporteringen, när delarna kom till verkstan, löd ”Det kommer larm hela tiden, att funktioner fallit bort och att det inte går göra något”.

Inga larm dök upp.

”Vi låter den köra ett tag”, hette det då, så vidundret backades ut ur maskinhallen och det noterades att framdäcken var lika höga som jag själv. Det är en /viss/ skillnad i känsla att se monster på 25 ton ha fått liv, jämfört med att få igång en bärbar dator på 2.5 kg.

Tröskan körde i drygt en timma utan att ett enda larm dök upp, och sen var det dags att åka hem.

Challenge completed!

Kategorier
Reparation

Cebis, Lexion 570

Såhär ser det ut inuti den centrala manöverpanelen i en skördetröska. Det är ett ormbo av kablar, men allt är uppmärkt på ett bra sätt så med hjälp av elscheman (plural) går det att hitta rätt i djungeln.

De två sista bilderna visar en specialkoppling med by-pass för att få centralen att tro att det sitter en nyckel i tändlåset. Aldrig förr har det hänt att undertecknad fått tjuvkoppla ett fordon för att få igång det.

Turligt nog går det inte att åka fast för detta tilltag, för själva tröskan står på en helt annan ort. Allt som önskas här är att få centralenheten att berätta vad som är fel, och då är det tillåtet med tjuvknep.

Kategorier
Reparation

Lexion 450, Cebis

Normal storlek på slutprodukter vars kretskort repareras i verkstan brukar vara ”laptop”. Mer sällan brukar det dyka upp prylar i storleksordning ”plasma-TV”, och extremt sällan dyker det upp ”tvättmaskin”.

Någon sorts rekord slogs i veckan när det dök upp en…skördetröska.

Eller ja; själva tröskan fick naturligtvis inte plats, men dess centrala styrenhet fick det. Detta efter att det kommit ett telefonsamtal innehållandes ”för dyrt att köpa nytt”, ”finns inga reservdelar”, ”ganska akut”, samt ”kan du laga?”.

Verkstans mantra är kanske vid det här laget känt, så in kom styrenheten. Svetten började dock ansamlas i pannvecken när de två frågorna ”Finns det manual? Finns det kretsschema?” besvarades med var sitt ”Nej”.

Mycket stod på spel här, från båda håll. Det fanns dock inte mycket mer att göra än att kavla upp ärmarna och direkt därpå inse att det blivit stora rivmärken på ena armen eftersom det var en T-shirt som satt på. En högljudd suckfniss senare och patienten lades på arbetsbänken för undersökning.

Ordentligt brännmärke nära drosseln, där fyra komponenter fått sätta livet till, och en HC-krets som knäckts på mitten. HC var bara att byta, men branden vid de fyra komponenterna var inte lika trivial eftersom signalbanorna smält sönder av hettan och en lödpadd ansluten till en via hängde ihop med en väldigt skör folie.

De avlivade signalbanorna var det absolut svåraste momentet, för det fanns inte många ledtrådar om var de var anslutna. Det fanns en via som inte ledde nånstans på baksidan, vilket innebar att det var ett flerlagerskort, vilket i sin tur försvårade allt ännu mer.

Med tungan i rätt mun och en rejäl portion tålamod nystades hela pusslet upp och det gick att hitta en lösning till slut. Troligtvis, ska understrykas, för det fanns ingen chans att testa reparationen. Det här var definitivt en operation av typen hit-or-die.

Patienten hämtades upp på torsdagen. Alla kort lades på bordet och hela tankegången bakom reparationen både förklarades och motiverades. En nickning kom, och ett ”Vi får hålla tummarna”. Tummar hölls och naglar bets under resten av dagen.

Tidigt på fredag morgon kom ett telefonsamtal. Pulsen frös och händerna började svettas: det var dags för domen.

– ”Hej. Vi har nu kopplat in enheten och testat, och…(paus)”

Tusan, tusan, tusan. Vad missade jag?

– ”…det funkar bra. Vi är väldigt nöjda”

WTF? Vad tusan har jag precis lyckats med?


Det var svårt att inte stanna upp lite då och då under resten av dagen och bara skratta sådär lite spontant. Elektronik som elektronik, men det var helt klart en annan känsla att väcka liv i ett monster på 25 ton än en laptop på 2.5 kg.

Challenge completed!