Etikett: Övrigt

Ungefär en gång per år dyker det upp något helt nytt, något helt okänt. Denna gång blev det en autoklav, en Getinge OP50, som är en medicinteknisk utrustning och helt nytt för oss.

Autoklavens styrpanel hade becksvart skärm och var därför obrukbar. Svart skärm innebär oftast tre möjligheter: 1) defekt belysning, 2) defekt styrning till belysningen, 3) defekt skärm.

I fall 1 och 2 kan man lysa med en stark ficklampa rakt på skärmen för att se om det finns någon information. I detta fall var det kolsvart, så vi rev isär skärmen i atomer för att hitta den bakomliggande orsaken.

Två lysrör satt i displayen, med brännmärken i isolationsfolien. Vid extern testkörning lös det lite i ena hörnet på ett av rören, medan det andra tändes helt men hade jättedålig styrka. Mycket pekade på att både alternativ 1 och 2 passade in här, i och med att det lyste inte ett skvatt när enheten bänktestades. Plockade då ut bägge rören och installerade en 3mm LED-list istället.

Nästa steg blev att försöka lista ut hur vi skulle få spänning till belysningen. Hade ingen information hur styrpanelen drivs, eller var matning kom in, eller hur mycket. Ägaren gissade på 24V men var inte säker. Gissningar är oftast skitkasst i elektronikens värld, så det fick bli Sherlock Holmes-läge.

En LM2575 – som är en regulator – satt på kylfläns, så det blev en bra startpunkt. Databladet sade att den släppte ur 12V från en högre spänning, vilket delvis matchar med ägarens gissning. Drop-out brukar ligga på 2-3V så vi tryckte in 15V i regulatorn, och ut kom då fina 12V.

Och en rejäl belysning.

Och ett finfint innehåll på skärmen när datorn bootade igång.

Autoklaven kan därför användas några år till innan den ska pensioneras, och ägaren slipper därmed att punga ut för ett dyrt nyinköp i förtid.

Win-win.

Kretskort som får bada i vatten brukar oxidera ganska hårt, med ”funkar inte” som resultat. Detta kort satt i en husvagn innan det landade på bänken, och det tog närmare 1.5h att få ordning på allt.

Bilderna visar före / efter.

Nu när dammet från den värsta strömmen av akutjobb lagt sig var det dags att ta tag i ett ärende som legat lääänge på väntelistan: en Nikon D600 som fick en smäll på glasskivan framför sensorn, så fotona blev helt skräp.

Senast vi skruvade i en DSLR-kamera var bortåt 10 år sedan, och redan där lärde vi läxan den hårda vägen att det är – rent mekaniskt sett – sjukt komplicerade konstruktioner, och att det är allt annat än enkelt att ta isär dem.

Efter drygt en timma, 40 skruvar, åtta flexkablar och massor med skyddsmetall senare hade vi kommit dit vi skulle. Själva sensorn ligger väl skyddad under två lager glas, och det var det yttersta (med en tunn flexkabel) som gått sönder.

Det är viktigt att det är rent, för att slippa suddiga foton, så der sista arbetet fick ske under mikroskop. Där såg vi att en mikromal glasflisa kilat sig fast mellan de två skyddsglasen, och det var inte helt lätt att få ut den. Men det gick, till slut, med bara några få lämnade fingeravtryck.

Rengöring av allt med IPA, på med det nya glaset, och sen montera ihop sensorpaketet innan åskan satte stopp; belysningen var rena stroboskopet och gjorde det lite svårjobbat.

Ihopmontering och testkörning får därför ske imorgon när vädrets makter lugnat ner sig lite.

• 

• 

• 

• 

Högfrekvenstransformatorer är special-special och oftast på snudd till omöjliga att ersätta då de vanligtvis är tillverkade till Just-exakt-den-nätdelen.

Här kom just en sån nätdel in, fast fuktskadad, och det visade sig vara en av lindningarna i transformatorn som oxiderat sönder. Utan ersättare var det bara att kavla upp ärmarna och försöka reparera skadan under mikroskopet.

Marginalerna var obefintliga för den 0.2 mm tjocka tråden, men efter en viss mängd barnförbjudna ord gick det till slut.

Nu begår vi helg, och gristidigt på måndag åker vi iväg på ett akutjobb i närheten där en Volvo L90 måste väckas till liv.

• 

•